feedthekidstechno

JADU hörni. Det kanske  var på tiden att skriva ett inlägg? Helt ärligt har jag inte varit på humör att skriva nånting. Jag tror det mest handlar om att jag inte vill inse att jag faktist har flyttat till Stockholm. Att mitt liv i London in längre är min vardag. Istället ska jag nu ska vänja mig vid snö, slask och en jävla massa tråkiga stunder.

 

Jag låter sjukt negativ nu, men de senaste åren har inte varit de bästa och i London fick jag chansen att släppa alla negativa tankar, dåliga känslor och oroer jag hade och bara 'levde'. Jag har inte varit så glad på såååå länge. Det beror nog mest på de fantastiskt fina människorna jag träffade där. Jag har delat så fina stunder med dessa människor och kan inte fatta hur sjukt JÄVLA bra vi hade det. VISST, vi hade också jävligt deppiga stunder och var med om bl.a Stöld i vår egna lägenhet av någon vi trodde vi kunde lite på, var hemlösa ett tag, pissiga jobb, äckligt pank 70% av tiden då vi knappt hade råd att köpa mat sista veckan i månaden och sist men inte minst.... kunde vi ha dött av en brand i vår lägenhet sista veckan efter vår houseparty (skrattar så mycket åt allt detta nu). Men vi tog oss igenom det tillsammans och jag är såååå glad att vi gjorde det. ÅHEERREGUD vad mycket vi har varit med om på såååå kort tid. VI ÄR FAN BÄST TJEJER, 

 

SÅ MYCKET KÄRLEK TILL ER 

 

*fäller en liten tår när jag skriver detta* 

 

Det finns så mycket jag vill skriva om. Så mycket jag vill prata om... men jag vet att INGEN kommer förstå, vilket jag tycker är så jobbigt. Här sitter jag själv med mina minnen och drömmer mig bort på riktigt varje dag. Så fort jag landade i Sverige började jag babbla som aldrig förr om allt som hade hänt.  Jag var så peppad, men märkte direkt hur folk tröttnade. Jag förstår såklart... vem fan vill lyssna på någon prata om sig själv och hur jävla bra dom hade det. Men Jag känner redan hur mitt humör har blivit nerdraget och hur mindre peppad jag är på allt. Jag kände själv hur jag växte sååå mycket som person i London (till det bättre), vilket jag känner att vi alla gjorde. Nu känner jag hur jag börja falla tillbaka i gamla vanor. Det gör mig så ledsen verkligen.  Men jag kämpar för att behålla lite positivitet i min vardag.  

 

 

Framtiden är oklart men jag hoppas på att plugga till hösten. Här framöver ska jag kötta fram arbetsprovet till beckmans och andra design skolor i hopp på att någon kanske ser nåt i mig? man kan alltid hoppas. Förhoppningsvis kan det få mig på bättre humör... vi får se.

 

 

Summan av kardemumman är att jag vet vilken stad som är 'min stad'. Jag blir helt ärligt en bättre människa av att vara där, hur sjukt det än låter. One day (very soon) i will be back. LONDON I MITT HJÄRTA.